1/31/2013

28. Efter regnet.

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Det här är antagligen mitt sista avsnitt. Men alla slut leder till en ny början. Det är ett långt avsnitt så tag dig tid. Kära hälsningar Din Gudrun Grå

I förra avsnittet hade jag bestämt mig för att ta hand om min garderob. Den jag alltid släpade omkring på. Så extremt otymplig. Först fann jag sinnesro, tröst och hjälp i kyrkan. Helt gratis.

När jag googlade på ordet sorg fann jag det sorgligaste stället av sorgliga nämligen Svenska institutet för sorgbearbetning. Där fick jag gråta ut och ta hand om min stora sorg som jag burit på i flera år.
Efter dessa besök var jag flera kilo lättare. Vad hände sen?
Jag fortsatte att göra sådant som jag mådde bra av som att träffa vänner, gå på Idlaflickorna, läsa (t ex Munken som sålde sin Ferrari), ta promenader, skriva dagbok (jag började alltid med att skriva om det som var bra och som jag var tacksam för). Jag tog mig en stund i stillhet varje dag då jag såg framför mig ett liv precis så som jag ville ha det och hur jag mådde då. Jag sökte många, många, många jobb. Vikarierade i skolan ibland. Jag hittade också en grupp som träffades en gång i veckan och lyssnade på varandra. Det var skönt att få ur sig lite tankar. Men lyssnandet gav kanske ännu mer. Förstod genom de träffarna att alla bär omkring på grejer. Alla har svårigheter vissa dagar och ljusglimtar till solsken  andra.Vad hände sen?

En morgon vaknade jag med en egendomlig vetskap. Att jag är vacker. Visst är det lustigt. Spegelbilden var dåligt uppdaterad om detta. Men den där spegeln är ju gammal som gatan. Det var hur som helst så jag gick ut och mötte dagen, som vacker. Det märkliga var att det inte bara var jag som var vacker utan vädret, husen och alla jag mötte. Jag log och de log och träden och till och med hundarna log nästan larvigt mycket.

 En sådan vacker man och vilka vackra hundar, tänkte jag.

 Då möttes våra blickar. Jag hör inte vad du tänker? sa han. Snälla, kom närmre.


Mitt namn är Barry, sa han. Jag gissade det, sa jag. Mitt namn är Gudrun. Jag har suttit här och väntat på dig, sa Barry, i flera år. Det har varit tungt och grått, men genast jag såg dig kände jag att våren kommit och att det blommar i mitt hjärta. Här är jag och mina hundar. Vänta du tills du får se mina hästar. Jag hade då aldrig hört på maken och blev liksom blyg men inte fånigt. Skulle vi åka häst och vagn eller rida? Jösses! Men visst. Jag var på mitt allra bästa humör och ville på något vis att vi skulle hjula och göra kullerbyttor och dansa egendomliga danser. Men gräsfläckar var kanske inte hans grej.


Samtalet flöt. Jag blev otroligt rolig. Jag skrattade åt allting jag sa och faktiskt han med. Plötsligt bad han om att få lägga armen om mig. Det fick han för dagen var sådan. Jag kände hur mina axlar längtat efter att något sådant skulle hända. Jag blev varm och mjuk och huden sjöng.

Då sjöng Barry för mig med sin mörka stämma (till ylande hundar): 

Oh, we're goin' out tonight, finger poppin'
You look outta sight, won't be no stoppin'
All the discotheques better be ready
We're gonna hit em hard, hard and heavy
Party strong, all night long, just you, girl, and me

You're my million dollar baby
My pretty sexy lady, oh
Oh, what a night for dancing
Oh, what a night for romancing

We're, we're gonna laugh and dance half the night away
We're gonna scream and shout while the music plays
Then around about two, tell you what I'm gonna do
Girl, I'm gonna take you home and stick plenty love to you

Let's get it on all night long, just you, girl, and me

{ From: http://www.elyrics.net }


You're my million dollar baby
My pretty sexy lady, oh
Oh, what a night, what a night for dancing
What a night, yeah, for romancing

Oh, oh, what a night, what a night for dancing
What a night, oh, what a night, for romancing

Oh, what a night, what a night for dancing
Oh, what a night, what a night for romancing
You're my million dollar baby
You're my pretty sexy lady

Oh, oh, what a night, what a night
What a night for dancing
Ooh, what a night, yeah, for romancing, ooh baby


Det var en fin sång. Eller nåt.

Men ändå, jag sa att jag skulle dansa vidare. Själv. Och som jag dansade iväg.

Det gick så fort att jag dansade omkull och aj, min fot var som vrickad.

Då kom han som i en jordbävning. Det mullrade och bullrade.

Det glänste av sol och av…

…crome.

När mullret tystnade hördes bara ljudet av läder.

Kan jag hjälpa damen? sa han. 
Då visste jag: Jesus lever!

Men hans namn var Larry.
Sen gick allt som i slow motion…





Han skjutsade mig hem. Jag vet inte vad jag sa eller gjorde men han ville absolut träffas igen.

Det gjorde vi. Och vilket äventyr!


Fastän motorn var avstängd vibrerade marken där vi satt. 

Larry berättade om sina framtidsdrömmar. Han sa att han såg mig i dem. Att vi skulle göra resan tillsammans.

Han sa att han kände att vi hade rätt energier. Vi är tvillingsjälar, sa Larry. Samma sort. Samma färg. Var vi?


Jag tänkte på en fantasi jag haft om att någon strök håret från mitt ansikte, drog med fingret över min kind. Och sedan, en öm kyss, gärna i nacken. Jag kände kärleken så starkt. Men var det honom jag fantiserade om?

När jag tittade på honom var det mig jag log åt i spegelbilden i hans solglasögon. Tänk att bilden visade helt tokigt något annat än den jag var nu. Han var också vacker, men det var som att kärleken handlade om någon annan. Eller om honom och mig och gräset och… 
Det var en besynnerlig känsla. Jag var som en brunstig ko. Glad i allt utan att behöva rikta det mot någon särskild. En livsfarlig berusning!


Jag njöt av hans sällskap och närhet, men tyckte det var ärligast att åka vidare.

Jag tar dig till världens ände, sa Larry.

Han var glad som ett barn.

Det var svårt att säga det, men jag hade inget val.
Jag har något att berätta, sa jag. Jag är inte färdig med min egen resa. En pusselbit saknas innan jag kan åka vidare med någon annan. Jag har fått kärleksfladder och jag blir inte klok på det.


Stämningen förändrades.

Innan han lämnade mig strök han håret från mitt ansikte. Han drog med fingret över min kind och gav mig en kyss. Tack, sa jag. All denna hud med år av längtan.

Farväl du kärleksblomma! sa Larry.

Du har mitt nummer, sa Larry. 
Sen bröt jordbävningen åter ut och jag såg honom försvinna i ett rökmoln bort i horisonten. 

Jag behövde fundera över mitt kärleksfladder. Jag drog till mig alla. Unga som…

… äldre. Och alla var så underbara att jag blev helt yr i mössan.

Men kärleksfladdret stannade inte alla dagar. Tack å lov! Nåt vettigt vill man ju få gjort.
Det kom till och med grå dagar.


Och kalla dagar. Men de blev inte lika grå och kalla så som de brukade. Jag tänkte ’’En dag i taget’’. Och efter den dagen kom en annan dag med en annan färg och andra känslor. Jag såg på resan jag gjort sedan jag lämnat skåpet, att jag faktiskt rörde mig sakta framåt bit för bit. Då kom det där besynnerliga, tokiga och angenäma kärleksfladdret tillbaka.


Det stod klart att det hade med med mig att göra. Om vad jag gjort och gjorde i mitt liv som gett mig självrespekt. Jag kände det ju fastän ingen annan var där.

 Men en dag satt någon annan där.
Hej! sa någon. Det var inte Barry. Ej heller Larry.
 
Det var Harriet!
Vännen jag inte vågat säga sanningen till om mig sist vi träffade på varandra.

I den här stunden såg jag Harriet med helt nya ögon. Mitt hjärta slog volter.
Det var länge sedan, sa Harriet. Jag har tänkt på dig sedan den dagen vi träffades i affären.
Jag visste att en dag möts våra vägar igen. Tiden var inte mogen då.

Efter den dagen var det Harriet och jag.

Jag hade inte vetat vad jag längtat efter.
Nu hade jag hittat hem.

Är det här slutet på den här historien? undrade jag för jag såg att fotografen packade ihop.
Nej, det är en ny början, sa Harriet. Vi behöver jobb och pengar. Jag tycker vi tar bilderna från din blogg och gör en bok. En bestseller helt enkelt! Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar. 
Ja, så gör vi, sa jag. 

Jag tänkte på något min mamma sa ibland: 
Efter regn kommer solsken.
Sen strök jag håret från Harriets ansikte. 
Drog sakta med fingret över hennes lena kind
och kysste henne ömt i nacken. 



Ur: Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå


Hon kände sig trött. Men inte utslitet utpinat trött. Snarare skönt trött som efter en fysisk arbetsdag. Som om tröttheten fick lov att finnas där och allt slappnade av. Varje muskel blev mjuk och genomströmmades av syrerikt blod. Fötterna blev varma. Ja det kändes som om hon gick omkring i mjuka pälstofflor trots att hon gick barfota på det hårda plankgolvet.

Smärtan i axlarna lade sig. Hade hon stått och hållit med båda händerna  i taket? Ja det var så hon hade gjort. Som om taket skulle ramlat över henne annars. Och nu kunde hon ta ner händerna och taket satt kvar. Allting hängde inte på henne längre. Ändå var hon herre över sitt liv. Är det så det är, tänkte hon där hon gick från rum till rum i sina bara ullfötter. Är det så här det är att leva?

Det föreföll henne som om hon kommit hem efter en lång resa. Och att hemma var hon själv. Hon hade inte lyckats med allt hon föresatt sig, Tvärtom hade hon misslyckats med allt möjligt. Men det bekom henne märkligt nog inte. Det tog ingenstans. Inte djupast längst in. Tvärtom kände hon att hon uträttat något. Något mycket viktigt Och den som gör så får vila. Ja den som gör så har något att vila mot.
Vad är det för viktigt jag gjort? tänkte hon.

Hon försökte minnas men kom inte på något. Det hade varit trassligt och  rörigt tyckte hon när hon tänkte på det. Sorgligt också, tänkte hon och skrattade för sig själv.

Om jag skulle ta och göra mig en kopp te, tänkte hon sedan.
Hon satte sig med den varma tekoppen och såg framför sig. Försökte verkligen få tag i en tanke. Men lyckades inte. Drack teet i långsamma klunkar.

Visst är det väl en resa jag gjort? funderade hon. Och en massa misstag.
Men jag har förlåtit mig. Man förlåter sig aldrig om man inte gör misstag. Och man förlåter heller aldrig nån annan om man inte förstår hur lätt ett misstag kan bli till.
Och vad ska man med kärlek till?. Den som ju är en läkande kraft. Klistrar ihop det som är trasigt! . Ja tänkte hon och fnittrade där hon satt. Kärleken är ett slags klister. Och är det inte trasigt behövs inget klister. Varför klistra något som är helt o perfekt!

Hon kände sig underbart defekt och härligt ihopklistrad där hon satt. Och innan hon somnade förstod hon precis hur allt hängde ihop!

Det krävs en resa för att komma hem, tänkte hon. Det är att man reser som är viktigt men inte hur eller vart.

Bara att.